Öka föräldranärvaron i idrotten. (Also in English)

Svensk text längre ner.


The Swedish Athlete and world champion Patrick Sjoberg stepped out last year and told the world about the sexual abuse within the athletic community. What is interesting is the discussion that followed in Sweden. In DN:s article, you can read that what Patrik Sjöberg encountered by some was called "an isolated incident."

This is interesting, and I'll stay a little with this, for I think it is very revealing. It is precisely such a claim that in Sweden usually is taken for good, and subsequently, you can sweep the whole issue under the carpet. "An isolated incident," nothing to worry about in other words. Above all, in the Swedish mindset it is important to not get excited and "rock the boat," because who knows, you might even be perceived as a troublemaker.

The question that I ask myself is: If one speaks about any nominal frequency of sexual abuse in this way, after one of the country's most prominent athletes emerged to the contrary, what basis do you really have for such a position? What is the basis for the assumption that abuse does NOT occur, when a leading sports profile just said that abuse is ACTUALLY occurring? Very strange way of reasoning and very unpleasant. It follows that the discrediting of Patrick Sjoberg is implied.  The signals you send to youth in sports by such a stance is - you're on your own. It's like muddying the waters in advance to curb any other would be reports of abuse. In the case of Jimmy Savile in England, the victim's stories were not taken seriously either, maybe they also thought it was a question of an "isolated incident."

So now it turns out in this study performed in Sweden, that there are about 5 percent of active in youth sports, who have been subjected to sexual abuse in Sweden. That would mean more than tens of thousands of children and young people victimized by sexual offenders(!). In other words, There is reason for parents not to delegate their parental responsibility uncritically to a coach or other functionary in sports. It's not entirely unreasonable to think that there might be an increased risk that adult persons that spend their free time with other kids in the sporting environment, with all that this entails in terms of physical proximity, could be motivated by unhealthy motives.

Now, I don't think its reason to be an alarmist, but I do think that many parents are acting more than a little naive when they send their children right and left to different activities, without being present themselves. A parent may not always need to be there, but probably quite a lot. It is in the nature of a predator, not to choose a victim who appears to have a very good relationship with a parent.

A majority of the country's sports leaders are genuine and passionate about their sport and want to continue a good and healthy sporting tradition, I personally know several of them. The problem is that it's not carved in the foreheads who is a predator and who is not. No one wants to think that a person one has a somewhat decent relationship with, is a pedophile or sex offender. It is easy to think that because all the other parents and adults have faith in a sports leader, that that person is reliable! The only way to ensure that children can safely develop in sports and benefit from sports, is that it must be under the loving and watchful eye of a parent.  Parental responsibility cannot be delegated away. The children live in the belief that the adults take care of and protects them from danger. It is a trust that calls for reflection.


IN SWEDISH

Sjöberg tog steget ut och berättade. Han är något så ovanligt som en rättfärdig människa. Det som är intressant är den följande diskussionen. I DN:s artikel kan man läsa det som Patrik Sjöberg råkade ut för av vissa kallades för "en isolerad händelse."

Det här är väldigt intressant tycker jag och jag ska stanna till lite vid detta, för det är väldigt avslöjande tycker jag. Det är just ett sådant påstående som yttras och som liksom tas för gott, och vips så kan man sopa det under mattan. "En isolerad händelse," inget att oroa sig över med andra ord. Framförallt ska vi inte hetsa upp oss och "rocka båten," för vem vet man kanske till och med skulle uppfattas som besvärlig.

Frågan som jag ställer mig är följande: Om man nu uttalar sig om den eventuella obetydliga frekvensen av sexuella övergrepp på detta sätt, efter att en av landets mest framträdande idrottsmän trätt fram, vad har man egentligen för belägg för en sådan hållning? Vad baserar man så att säga antagandet på, att det INTE förekommer övergrepp, när en ledande idrottsprofil precis framfört att det FAKTISKT förekommer övergrepp. Väldigt märkligt sätt att tänka, eller kanske det är mer att inte tänka. Ett väldigt obehagligt sätt att förhålla sig. För det ligger i farans riktning att misstänkliggöra Sjöberg i samma andetag. Vad sänder man då för signaler till idrottsaktiva som råkat illa ut? Det är lite som att i förväg lägga ut dimridåer för att stävja eventuella andra framträdanden. I fallet med Jimmy Savile i England, fanns det inte heller någon vilja att höra de utsattas berättelser, kanske tyckte man också i det fallet att det var frågan om någon "isolerad händelse."

Så nu visar det sig i denna undersökning att det är ungefär 5 procent idrottsutövare, som råkat ut för något. Det skulle betyda att om man slår ut det på hela landet att det rör dig sig om cirka tiotals tusen barn och ungdomar, beroende på hur man räknar (!). Det finns med andra ord anledning för föräldrar att kanske inte delegera föräldrarollen helt okritiskt till idrottsledare. Det är ju inte en helt orimlig tanke, att det kanske finns en ökad risk för att vuxna personer som på sin fritid ägnar sig åt, många gånger oavlönat, att harva runt med andras ungar i idrottsmiljö, med allt vad det innebär av fysisk närhet, så att säga får något annat ut av det hela.

Nu ska man ändå inte måla fan på väggen. Jag tycker att många föräldrar agerar mer än lovligt naivt, när det bara släpper iväg sina barn till höger och vänster till olika aktiviteter, utan att själva vara närvarande. En förälder kanske inte alltid behöver vara där, men nog ganska mycket i alla fall. Det ligger i sakens natur att en "predator" som det kallas i USA, hellre väljer bort ett offer som verkar ha  bra relation med en förälder.

En övervägande del av landets idrottsledare är genuina kämpar som brinner för sin idrott, sina adepter och lag. De vill föra en bra idrottstradition vidare, jag känner flera av dem. Problemet är att det inte är ristat i pannan vem som är vem. Inte en enda människa vill ju tro, att en person man har en något hygglig relation med är pedofil eller sexualförövare. Det är lätt att tro, att eftersom alla andra föräldrar och vuxna har tilltro till idrottsledaren, så är den personen pålitlig! Enda sättet att se till att barnen tryggt får utvecklas idrottsligt, är att det får ske under en förälders trygga och vakande öga. För det går inte att delegera bort föräldraansvaret. Barnen lever i förvissningen att de vuxna tar hand om och skyddar dem från faror. Det är ett förtroende som manar till eftertanke.

Aftonbladet
Expressen
DN

Veni, vidi, vici

                           Segraren, President Barack Obama

Barack Obama behåller makten och sitter kvar i Vita Huset i ytterligare fyra år. Dock var det en knapp seger. Det är också intressant att det ser ut som om Demokraternas stöd stadigt minskar i både Senaten och Representanthuset, det är med knapp marginal som Demokraterna verkar kunna hålla kvar sin majoritet i Senaten. Representanthuset kvarblir i Republikanernas händer vilket i praktiken innebär att Obama blir en vingklippt president.

Så till skillnad mot den euforiska segeryrans utrop som "fyra år till," verkar mena och Obama's löfte om att väljarna denna gång röstade på "action and not business as usual in Washington," verkar det mer bli fråga om fyra år till av partistrider mellan Kongressen och vita huset.

Den Amerikanska ekonomin drar nog en liten lättnadens suck av att valet troligen inte blir ifrågasatt, med en utdragen osäkerhet som följd. Samtidigt som det framstår som tydligt att Wall Street helst hade sett Romney som segrare.

I sitt segertal nämnde Obama att han de framtida arbetet innefattade att göra Amerika energioberoende, han tog därmed över och gjorde till sin egen frågan det som Romney drivit i hela valkampanjen som ett led i att skapa arbete och motverka den ekonomiska kräftgången. Han sträckte också ut en hand till Romney och bjöd in honom på samtal för att diskutera kommande vägval. Onekligen ett försök att blidka det republikanska partiet och gjuta olja på vattnet. För Romney räcker det nog inte med olja på vattnet, han har i hela sin kampanj kritiserat Obama hårt för att han hindrat Amerikansk oljeborrning och därmed också gjort Amerika beroende av utländsk olja.

Det Amerikanska valet visar på en annan intressant faktor i Amerikansk politik. I stort sett går partilinjerna igenom den gamla skiljelinjen mellan nord och syd. Typiska nordstater röstar Demokratiskt och typiska sydstater röstar Republikanskt. Vilket i sin tur kan te sig lite märkligt med tanke på att President Lincoln var Republikan.

Jag tror Republikanerna har förlorat många röster på att många väljare uppfattat att Republikanerna försökt begränsa deras rösträtt genom att stå för lagförslag som ställer krav på viss legitimation för att kunna rösta. Krav som många uppfattar som en allvarlig inskränkning i deras konstitutionella rättigheter och friheter. Kravet på till exempel ett statligt foto id-kort för att unna få rösta har mött våldsamt motstånd. Amerikaner är ett folk som tar sin frihet och sina konstitutionella rättigheter på största allvar, vilket kan leda till ställningstaganden som inte ens skulle komma upp på dagordningen i Sverige.

Vem i Sverige har någon gång ens tänkt tanken att kravet på ett id-kort är en kränkning av grundlagsskyddade rättigheter? I ett land där staten tjänar folket i stället för tvärtom är det en helt naturlig frågeställning.

Socialtjänstens grundlagsbrott fortsätter

For text in English scroll down.

Ytterligare ett exempel på hur Sverige förvandlats till ett godtyckets högborg. Ett godtycke som är befäst i lagen. I vilket civiliserat land som helst finns det ordentliga skyddsmekanismer mot myndigheters ingripande och kränkande av de mest grundläggande rättigheterna. En av dessa är rätten att inte bli fråntagen sitt barn och att inte bli fråntagen sina föräldrar.

Vad hände med lagarna mot diskriminering och för likabehandling? Det är alltid lika intressant och nedslående att ta del av hur de offentliga rationaliseringarna ser ut när sådana hänsyn bortses ifrån.  I  allmänhet, så behövs det inte specificeras i någon detalj. Läser man till exempel en dom så kan ett helt koppel med grundläggande rättigheter ignoreras med en formulering i stil med; "något skäl till att bedöma det annorlunda i detta läget finner inte rätten..."

Man kanske inte ska bli så förvånad med tanke på att Sverige bedrev tvångssterilisering som baserades på rashygieniska hänsyn ända in på 80-talet. Det kanske inte är så konstigt att någon då tycker att föräldrar som är förståndshandikappade, även fast de nu inte är det egentligen, inte har några föräldrarättigheter.

I Sverige kan vilken socialsekreterare som helst tycka vad som helst och ta vilket barn som helst. För sanningen är den, att när väl det perfekta brottet är begånget. Så har myndigheterna alla systemets möjligheter att i efterhand konstruera de historiska omständigheterna för att motivera sitt agerande. Se bara på fallet med Dominic Johansson, hans pappa kallades för "mänskliga rättighetsextremister" av tjänstemännen. Det är nog bara i Sverige man kan råka ut för att bli kallad för extremist för att man anser att man har rättigheter som föräldrar. 

Med den polariseringen i åtanke så ligger argumentationsnivån på ungefär samma nivå som i diktaturer där människor som uttrycker demokratiska åsikter klassas som till exempel "högerextremister" eller "vänsterextremister" beroende på hur smaken faller. I Sverige är det alltså "mänskliga rättighetsextremister" som är brännmärkningen för dagen. Hur länge ska det dröja innan den rättsrötan är rättad, barn växer, man har inte hur länge som helst på sig. Myndigheterna stormade planet Dominic satt på när familjen skulle flytta utomlands med beväpnad polis och kidnappad Dominic i juni 2009. Det är över tre år sedan.

För Lasse och Carin i Västervik har det gått elva år sedan de blev utsatta för det värsta brott en förälder kan råka ut för, att förlora sitt barn. De har blivit av med stämpeln som föranledde att de förlorade alla sina föräldrarättigheter, men har de fått tillbaka barnet för det? Nej. det har det inte. Har den myndighet eller tjänsteman, som fattade beslutet fått ta ansvar för det felaktiga beslutet? Nej. Har någon fått axla ansvaret och kompensera föräldrarna för det obeskrivliga lidande de orsakats? Nej.

Det är så det är. Inkompetens, illvilja, missriktat altruism och politisk dogmatism får agera fritt i Sverige och förstöra människors liv. Det kommer få fortgå så länge myndigheterna står över folket och inte tvärt om. Det kommer fortsätta så länge den svenska statsfilosofin är att lagarna är uttrycket för den goda och aggregerade folkviljan och per definition i ett evigt cirkelresonemang inte kan vara av ondo.

Därmed inget behov av en konstitution som kan fullföljas, inget behov av en författningsdomstol som kan utgöra en garanti mot statens övergrepp på enskilda, och därmed inget försvar mot att samhället alltmer glider mot totalitära uttryck. Nästan vad som helst kan motiveras med det infantila argumentet att det är "bra för barnen," och i ett system som rutinmässigt ställer barnet intresse i motsats till föräldrarnas, finns inga garantier.

Om staten kan åberopa tolkningsföreträde vad som avses med rättigheter så finns inga rättigheter, då finns bara av staten subventionerade privilegier, och privilegier kan man bli fråntagen när som helst.

ENGLISH TEXT

This is yet another example of how Sweden has turned into a stronghold of arbitrariness. Official arbitrariness that is entrenched in the law. In any civilized country there are proper safeguards against official interference and violation of the most basic civil rights. One of these rights is the right not to be deprived of your children and not to be deprived of your parents.

What happened to the laws against discrimination and for equal treatment? It's always interesting and equally distressing to see how the Swedish official rationalization looks like when such considerations are disregarded. If one reads a judgment a whole brace of basic rights can be ignored with general wording along the lines of, "the court does not find any reason to judge it differently in this situation...”

Maybe one should not be so surprised, given that Sweden applied forced sterilization based on ideas of race hygiene up until the 80's. In light of that it may not be surprising that someone would think that parents who are mentally retarded, even though they actually are not, has no parental rights.

In Sweden, a social worker at any time, for whatever reason, can take any child into custody. Because the truth is, once the perfect crime is committed, the authorities have all the system's resources to retrospectively construct the historical circumstances to justify their actions. Just look at the case of Dominic Johansson, his father was called a "human right extremists" by officials. It's probably only in Sweden you may encounter being called extremist because you believe that you have rights as a parent.

With this polarization in mind the level of argumentation is about the same level as in dictatorships where people expressing democratic views are classified as either "right-wing" or "left-wing extremists" depending on which is deemed most stigmatizing. In Sweden, the words "human rights extremists" is the stigma of the day. How long will it be before the violations of these rights are corrected, children grows up fast. Authorities stormed the plane Dominic had boarded, with armed police when the family were about to move abroad. That was June of 2009. It's over three years ago.

For Lasse and Carin in Västervik, it is eleven years since they became victims of the worst crimes a parent might face, losing their child. They have been vindicated of the reasons which led to the loss of their parental rights, but have they got their child back as a result of it? No, they have not. Has the authorities or official who made the decision been held accountable for the erroneous decision? No. Has anyone assumed the responsibility and compensated the parents for the unspeakable suffering they have been subjected to? No.

That's how it is. Incompetence, malice, misguided altruism and political dogmatism may act freely in Sweden and destroy people's lives. It will be allowed to continue as long as the authorities are above the people and not vice versa. It will continue as long as the Swedish government’s philosophy is that the law is the expression of the good and the aggregated will of the people and by definition in a perpetual circular reasoning, can not be of evil.

Thus no need for a constitution that can be enforced. No need for a constitutional court that can offer a guarantee against state abuse of individuals and their rights and therefore no defense against a society that increasingly is sliding towards totalitarianism. Almost anything can be justified by the infantile argument, that it is "good for the children," and in a system that routinely makes the child’s interests adversarial to the their parents’, there are no guarantees.

If the state can invoke exclusive right to define rights, there are no rights, then there are only state subsidized privileges, and privileges may be removed at any time.

Mitt i valspurten!

Det Amerikanska valet utmålas som ett ödesval och nu håller världen andan för att se vem som kommer stå som ledaren för den mäktigaste nationen i vår historia. Romney hade ett allvarligt handikapp i början av kampanjen och det var Obama's starka "varumärke." Jag tror det är få presidenter som fått ett sådant medialt urtymme med allt från satiriska "mao-posters" till en omfattande lagreform uppkallad efter sig, "Obama-care."

I början av valkampanjen verkade det som om Obama hade siktet inställd på en promenadseger. Hans prestation i den första tv sända debatten mellan honom och Romney var underligt avslaget. Han fick kritik för det. Sedan tuffade han till sig och blev vassare. Kanske lite i överkant, men det kanske är förståeligt att Obama har vissa svårigheter att hålla sig till debatteknikens Mitt-fåra, men han har fått mycket kritik för att ha kallat Romney för skitsnackare och "Romnesia," syftande på minnesförlust.

Efter att eventuellt ha underskattat Romney, hände tragedin i Benghazi som belastar Obama. Dock har de flesta stora medierna i USA i allmänhet förbisett händelsen där, som var den värsta attacken mot en Amerikansk diplomatpost sedan 1979, då USA:s ambassad i Tehran attackerades. Förutom Foxnews då, som bokstavligen försöker banka in i folk, att det var något skumt med hela den händelsen. Foxnews kräver kontinuerligt svar av Obama, om hur de kunde låta ambassadören och tre andra Amerikanska tjänstemän dö, utan att undsätta dem. Svaret har dock uteblivit. Sean Hannity har mer eller mindre gett upp sitt eget liv, tror jag och beslutat sig för att vara den som aldrig släpper detta. Sätter man sig i bilen och råkar få på radion, så är det stor sannolikhet att man får höra Hannity gå loss på Obama, och i inte så milda toner. Även på tv går det inte att undgå att anträffas av Hannity's engagemang i frågan. Man skulle kunna tro att detta allvarligt skulle sänka Obama's popularitet. Så är det nu inte. Det verkar mer som om Obama's popularitet påverkats av andra faktorer, som till exempel att Romney har lyckats komma igenom och etablera sig som ett verkligt alternativ.

Det skedde i stort sett i den första tv debatten mellan de två kandidaterna. Där Romney, som upp till dess mest uppfattats som kanske lite klumpig och lite svettig, en aning stressad av situationen och lite för mån om att verka helylle. Det var nog grunden för Obama's taktiska misstag inför den första debatten. Oj vad fel det blev. Obama överrumplades av Romney's vältalighet och säkra framträdande och de amerikanska väljarna fick upp ögonen för, vem den verkliga Romney var. Inte blev det bättre av att vice-Presidenten, Biden, kastade grodor runt sig, som att fråga hur många som förlorat någon i kriget i Iran (!?). Dessutom uppfattades han som arrogant i sitt bemötande av Romney's vice-President kandidat, Paul Ryan.

Sedan kom stormen Sandy som orsakat enorma skador längs östkusten och i flera dagar satte hela valkampanjen på undantag. Den republikanske guvernören i New Jersey fick både kritik och beröm för att ha givit positiva omdömen om Obama's insats i att underlätta för medborgarna i hans stat. För Obama blev det knivigt, som President måste han agera, men inte för mycket så att det verkar som om han profiterar på stormen. Frågan hur det har påverkat valet är oklart. Nu efter stormen stiger kritiken mot myndigheterna på grund av stora umbäranden bland befolkningen i de drabbade områdena och det kan påverka valet i åtminstone New York.

Obama har nu i slutspurten fått stöd av ex-President Clinton som fortfarande är populär bland amerikanerna. Mitt insåg att han behövde sin egen Clintan i sin ringhörna och tog hjälp av Clint Eastwood - det blev väl sådär kan man väl säga, med hans tal och allt.

Kanske var det så att Obama var så säker på att ta hem segern och kraftigt underskattade sin motståndare att han helt enkelt begick ett misstag. Folk i USA vill ha bättring, de vill ha fler jobb och få fart på ekonomin och det snabbt. Jag har en känsla av att den som de amerikanska väljarna uppfattar som den som levererar, blir den som avgår med segern.

Men nu är det bara knappt ett dygn kvar tills det amerikanska folket har beslutat om Obama får förnyat förtroende. Må bäste man vinna!

SVD
DN
CNN resultatsida

"Resistance is futile"

                                           Är du uppkopplad?

Nog är vi naiva alltid när vi använder oss av de sociala nätverken. Fast egentligen kanske det inte är så mycket naivitet som rationalitet. Alla använder nätet och de tjänster som det medför, de sociala nätverken har förändrat hur människor umgås. Så antingen är man som folk är mest, och utvidgar sina umgängesformer. Alternativet vore att dyka in i varje detalj och minutiöst ta ställning till varje klausul i vartenda avtal - det kommer aldrig hända. Det är det ingen som orkar, ingen har tid. Dessutom, alla använder tjänsterna, hur farligt kan det va? Typ. Vilket betyder att mina vänner kommer fortsätta att plågas av fotografier på mig och obetydliga tilltal om lika oväsentliga småsaker från min vardag.

Varje gång jag skrollar förbi avtalstexten för att komma till "rutan" tänker jag ungefär, "undrar vad man skriver bort den här gången?" Skulle man lusläsa alla avtal, Iphone, appar, Ipad-apppar, instagram, gps-appar osv osv i all oändlighet, skulle man inte få göra annat. Dessutom, vad ska man med alla prylar till om man ändå inte kan använda dem?

Det går väl an så länge allt är väl. Med tanke på alla eventualiteter har jag gjort en avvägning. Jag vill ju kunna dela med mig av bilder till mitt umgänge, men jag har hittills avstått ifrån att lägga upp ansiktsbilder på mina yngsta barn.

Det är deras integritet och privatliv i den lilla vardagen jag tänker på. Ibland gör det riktigt ont att inte kunna falla för frestelsen att lägga upp en alldeles underbar bild där ansiktet är synligt. Facebook och Twitter osv är så bedrägliga. De flesta av oss som använder de sociala nätverken tycker nog att det är privat, fast det är det ju inte. Det blir ett problem, eftersom ingen kan veta vad materialet används till idag - egentligen - och ingen kan veta vad som händer med det om 10 år eller mer.  Det privata - vardagen, och det högtidliga och möjligen offentliga blandas i de sociala nätverken till en informationsratatouille, där alla gränser blandats ihop så att vi till slut inte vet vad som är vad.

Därmed inte sagt att man inte kan vara offentlig i ett avgränsat sammanhang, även med barn, så har det alltid varit, om det så varit priser som delats ut på bymarknader eller andra offentliga tillställningar. De gamla varianterna på offentlighet är mycket tydligare avgränsade, och även då hände och händer det fortfarande, att folk frågar sig om det är "värt det?" Men i cyberrymden försvinner det ställningstagandet på något vis i den stora smältdegeln där alla deltar.

Det blir lite som i Star trek, "resistance is futile" förr eller senare så blir alla uppkopplade, assimilerade och en del av "the hive." För mina små får det bli först när de är stora nog, innan deras ansikten från deras vardag blir "assimilerade" i "the hive," men då är det deras eget val.