Jimmy Savile kan lära oss en mycket viktig sak. Att lyssna. Barn berättar om sina upplevelser. Men om ingen hör, faller orden platt till marken. Barnen berättar ofta i omvägar, omskrivningar och antydningar. Man måste lyssna. Man måste orka lägga undan sina egna uppfattningar och acceptera faktumet, att ett barn kan vara på väg att berätta något som man faktiskt tycker är väldigt obehagligt.
Tänk så här. om du tänker något i stil med, "det är nog ingen fara, han/hon har nog sett något på TV..." så stanna till. Tänk efter en gång till. Eller om du säger till exempel: "Jimmy Savile är rolig," för att ta ett namn som är relevant i detta sammanhanget, och barnet hypotetiskt skulle svara: "jag tycker han är dum," är det anledning att stanna upp. Barn vill i allmänhet var till lags. Om de uttrycker en annan åsikt, om än vagt eller med svårighet att förklara vad de menar, så betyder det något.
Jag undrar hur många barn det är som har antytt övergreppen till anhöriga i Jimmy Saviles fall? Hur många vuxna som har tänkt att "det är nog inget, ungar säger vad som helst." En anhörig till ett barn, eller annan vuxen som barnet har förtroende för, sviker barnet om den anhöriges rädsla för verkligheten utgör beslutsunderlaget för hur man ska agera.
Det viktigaste är att lyssna på barnet. Bara för att man gör det betyder det inte att man sedan måste konfrontera människor, ringa polisen, ställa till med en "scen." Det beslutet i så fall något som ligger långt fram. Det absolut viktigaste är att barnet får berätta, ventilera och kan få möjligheten att bygga upp förtroendet för vuxenvärlden igen. Barn är inga idioter, de vet att det de råkat ut för är fel. Annars skulle de berätta vad som hänt i samma andetag de säger att de vill ha glass. Vilket i sin tur är en tankeställare till vem som helst som tar hand om barn, för det betyder att barnet är i stånd att väga och värdera vad som är värt att berätta och vad de vågar att berätta.
Barnet tänker, "Vem kan man tro på när det är så här?"
