Svensk text längre ner.
The Swedish Athlete and world champion
Patrick Sjoberg stepped out last year and told the world about the sexual abuse within the athletic community. What is interesting is the discussion that followed in Sweden. In
DN:s article, you can read that what Patrik Sjöberg encountered by some was called "an isolated incident."
This is interesting, and I'll stay a little with this, for I think it is very revealing. It is precisely such a claim that in Sweden usually is taken for good, and subsequently, you can sweep the whole issue under the carpet. "An isolated incident," nothing to worry about in other words. Above all, in the Swedish mindset it is important to not get excited and "rock the boat," because who knows, you might even be perceived as a troublemaker.
The question that I ask myself is: If one speaks about any nominal frequency of sexual abuse in this way, after one of the country's most prominent athletes emerged to the contrary, what basis do you really have for such a position? What is the basis for the assumption that abuse does NOT occur, when a leading sports profile just said that abuse is ACTUALLY occurring? Very strange way of reasoning and very unpleasant. It follows that the discrediting of Patrick Sjoberg is implied. The signals you send to youth in sports by such a stance is - you're on your own. It's like muddying the waters in advance to curb any other would be reports of abuse. In the case of
Jimmy Savile in England, the victim's stories were not taken seriously either, maybe they also thought it was a question of an "isolated incident."
So now it turns out in this study performed in Sweden, that there are about 5 percent of active in youth sports, who have been subjected to sexual abuse in Sweden. That would mean more than tens of thousands of children and young people victimized by sexual offenders(!). In other words, There is reason for parents not to delegate their parental responsibility uncritically to a coach or other functionary in sports. It's not entirely unreasonable to think that there might be an increased risk that adult persons that spend their free time with other kids in the sporting environment, with all that this entails in terms of physical proximity, could be motivated by unhealthy motives.
Now, I don't think its reason to be an alarmist, but I do think that many parents are acting more than a little naive when they send their children right and left to different activities, without being present themselves. A parent may not always need to be there, but probably quite a lot. It is in the nature of a predator, not to choose a victim who appears to have a very good relationship with a parent.
A majority of the country's sports leaders are genuine and passionate about their sport and want to continue a good and healthy sporting tradition, I personally know several of them. The problem is that it's not carved in the foreheads who is a predator and who is not. No one wants to think that a person one has a somewhat decent relationship with, is a pedophile or sex offender. It is easy to think that because all the other parents and adults have faith in a sports leader, that that person is reliable! The only way to ensure that children can safely develop in sports and benefit from sports, is that it must be under the loving and watchful eye of a parent. Parental responsibility cannot be delegated away. The children live in the belief that the adults take care of and protects them from danger. It is a trust that calls for reflection.
IN SWEDISH
Sjöberg tog steget ut och berättade. Han är något så ovanligt som en rättfärdig människa. Det som är intressant är den följande diskussionen.
I DN:s artikel kan man läsa det som Patrik Sjöberg råkade ut för av vissa kallades för "en isolerad händelse."
Det här är väldigt intressant tycker jag och jag ska stanna till lite vid detta, för det är väldigt avslöjande tycker jag. Det är just ett sådant påstående som yttras och som liksom tas för gott, och vips så kan man sopa det under mattan. "En isolerad händelse," inget att oroa sig över med andra ord. Framförallt ska vi inte hetsa upp oss och "rocka båten," för vem vet man kanske till och med skulle uppfattas som besvärlig.
Frågan som jag ställer mig är följande: Om man nu uttalar sig om den eventuella obetydliga frekvensen av sexuella övergrepp på detta sätt, efter att en av landets mest framträdande idrottsmän trätt fram, vad har man egentligen för belägg för en sådan hållning? Vad baserar man så att säga antagandet på, att det INTE förekommer övergrepp, när en ledande idrottsprofil precis framfört att det FAKTISKT förekommer övergrepp. Väldigt märkligt sätt att tänka, eller kanske det är mer att inte tänka. Ett väldigt obehagligt sätt att förhålla sig. För det ligger i farans riktning att misstänkliggöra Sjöberg i samma andetag. Vad sänder man då för signaler till idrottsaktiva som råkat illa ut? Det är lite som att i förväg lägga ut dimridåer för att stävja eventuella andra framträdanden. I fallet med
Jimmy Savile i England, fanns det inte heller någon vilja att höra de utsattas berättelser, kanske tyckte man också i det fallet att det var frågan om någon "isolerad händelse."
Så nu visar det sig i denna undersökning att det är ungefär 5 procent idrottsutövare, som råkat ut för något. Det skulle betyda att om man slår ut det på hela landet att det rör dig sig om cirka tiotals tusen barn och ungdomar, beroende på hur man räknar (!). Det finns med andra ord anledning för föräldrar att kanske inte delegera föräldrarollen helt okritiskt till idrottsledare. Det är ju inte en helt orimlig tanke, att det kanske finns en ökad risk för att vuxna personer som på sin fritid ägnar sig åt, många gånger oavlönat, att harva runt med andras ungar i idrottsmiljö, med allt vad det innebär av fysisk närhet, så att säga får något annat ut av det hela.
Nu ska man ändå inte måla fan på väggen. Jag tycker att många föräldrar agerar mer än lovligt naivt, när det bara släpper iväg sina barn till höger och vänster till olika aktiviteter, utan att själva vara närvarande. En förälder kanske inte alltid behöver vara där, men nog ganska mycket i alla fall. Det ligger i sakens natur att en "predator" som det kallas i USA, hellre väljer bort ett offer som verkar ha bra relation med en förälder.
En övervägande del av landets idrottsledare är genuina kämpar som brinner för sin idrott, sina adepter och lag. De vill föra en bra idrottstradition vidare, jag känner flera av dem. Problemet är att det inte är ristat i pannan vem som är vem. Inte en enda människa vill ju tro, att en person man har en något hygglig relation med är pedofil eller sexualförövare. Det är lätt att tro, att eftersom alla andra föräldrar och vuxna har tilltro till idrottsledaren, så är den personen pålitlig! Enda sättet att se till att barnen tryggt får utvecklas idrottsligt, är att det får ske under en förälders trygga och vakande öga. För det går inte att delegera bort föräldraansvaret. Barnen lever i förvissningen att de vuxna tar hand om och skyddar dem från faror. Det är ett förtroende som manar till eftertanke.
AftonbladetExpressenDN
